Mitt enda krav på dig

Du som läser detta som aldrig har lyssnat på the Who. Antingen är du väldigt ung eller så har du åkt öronslalom runt alla fina toner i livet. I vilket falls som helst har du något att se fram emot – på med youtube och njut:

Kanske världens bästa tidsskildring i musikform från slutet av 1960-talet är The Whos album Tommy, egentligen en rockopera. Temat är Tommy, som är en döv, blind, och stum pojke. Lyssna på detta album! Det är en uppmaning, ett krav om ni vill fortsätta att följa denna blogg. Inga undantag. Här får du en genväg:

Ju mer du lyssnar desto mer vill du ha. Det är lika med kärleken, för min del synonymt med min hund Tommy just för tillfället. Han ser lite illa, skäller aldrig och hör dessutom bara det han vill höra, därför tyckte jag att namnet Tommy passade perfekt till det lilla lomhörda underverket. Han brukar lägga sig på sidan med örat vid högtalaren och njuta när husse rockar på. Ju hårdare och högre, desto mer njuter han. Det funkar rätt bra med hörlurar också, på Tommy alltså, när jag har folk hemma. Då håller han sig lugn och blir inte så stressad om folket inte riktigt kan uppföra sig längre.

CD-skivor som frälsning

1992 var året när Nirvanas album Nevermind slog ner som en bomb i mitt liv. Jag var knappt tretton år och helt plötsligt förvandlades natanörden till en musiknörd. Förlåt min entusiasm, men jag måste bara peppra er med några riktiga kultspår i detta grungerockens genomslag:

(Feels Like Teen spirit)

(Come as you are)

Jag tror nästan alla levande varelser idag känner till Nirvana och frontfiguren tillika gitarristen, låtskrivaren och sångaren Kurt Cobain. 75 miljoner album har de sålt, runt om i världen. Kurt Cobain brukar hyllas som sin generations språkrör, men själv var han mest frustrerad över att hans konstnärliga vision misstolkades av allmänheten. Han blev deprimerad, sjuk, började missbruka heroin och hade svårt att klara av uppmärksamheten kring honom och hans musicerande fruga Courtney Lowe. Den 8 april 1994 tog han livet av sig och har sedan dess blivit ett ämne för offentlig fascination och nästan-helgonförklaring. Även om man inte normalt gillar grungerock brukar Nirvana gå hem i stugorna.

Jag fick alltså upp ögonen för musik som fjunig 13-åring och samma år kysste jag min första tjej, tjuvkörde en bil och drack min första folköl. Så det var ett stort år. Nirvana följdes av nya stjärnor på himlen då Eminem som första vita rappare steg in på arenan. Ingen visste vem han var i början, men genom en släkting i USA fick jag höra talas om Steppin’ On To The Scene. Jag lyckades få hans första album med en personlig hälsning, något jag är glad för idag. I alla fall min plånbok.

Sagan om en musikgalning

Det var ca. 10 år sedan, min fabror, min kusin och jag fullkomligt badade i musik. Våra privata samlingar hade tagit över våra hem och våra respektive förhållanden gnisslade som ett gäng gamla grammofoner med utslitna stift. Min dåvarande tjej klagade på att hon inte fick plats hemma. Jag kan inte riktigt förstå vad hon menade. Bara för att golvet var fullt av backar med vinyl, väggarna var klädda med kategoriserade CD-skivor (i bokstavsordning och efter årtal) och köksskåp, bord, garderober och en liten del av sängen var fyllda med musik, så betydde det inte att det var obehagligt. I alla fall inte för mig.

Hur som helst så tog vi alla chansen att få vara ifred med våra tusentals älsklingar när vi hittade en perfekt lokal för att starta en musikklubb. Jag kommer aldrig att glömma de första veckorna, det var som julafton varje dag vi kom till lokalen och kunde vältra oss i varandras skatter, lyssna till öronen började dansa och drömde vilt om att utöka våra samlingar. Det blev nästan som vi tänkt oss. De första åren träffades vi ofta och fick en hel del andra medlemmar som anslöt till vår grupp. Efter några år fick Spotify sitt riktigt stora genombrott i Sverige och CD-skivorna var nere för räkning. Samtidigt kostade det en hel del att stå och betala för lokalen när vi återigen var nere på endast tre medlemmar, vi valde att lägga ned musikklubben.. Idag träffas vi fortfarande och lyssnar tillsammmans – vi har även en facebookgrupp där vi alltid diskuterar musik!

Hoppas du har kommit för att stanna

Välkommen alla musiklovers till bloggen. Oskar här, hoppas du kommer att trivas hos mig. Bloggen kommer att gå hand i hand med mitt stora intresse för musik, både streamat men framförallt genom CD-skivor – här kan du följa mina senaste inköp. Här hittar du allt som rör musik från 1960-talet fram till cirka år 2000. Det mesta kommer handla om vad jag fått hem till samlingen och lite kuriosa kring skivorna och artisterna. Jag kommer säker flumma iväg kring allehanda relaterade ämnen, såsom mitt eget hobbyband och min lilla studio som jag driver med några vänner. Vi har lite olika projekt i studion, vissa mer på hobbybasis och vissa andra band som har kommit lite längre i sin karriär. Det är jättespännande och förhoppningsvis kan min entusiasm smitta av sig till några fler därute som vågar satsa på musiken.

Tommy!
Tommy!

Jag kan inte lova att jag kommer att skydda er helt från privata, smaskiga detaljer från mitt eget liv. Det finns risk för att det dyker upp något spontant om Tommy, min livskamrat sedan fem år, med världens sämsta andedräkt (en bullterrier) eller om nya fenomenala och proggigt inredda lya i centrala Malmö. Den omges av restauranger, pubar och barer som gärna ropar in mig en gråmulen torsdag, nästan ger mig order om att komma in. Det kan också dyka upp något inlägg om min farmorsmor på 102 år som nyligen lärt sig dansa salsa och som är hela släktens energiknippe eller om min danska särbo och rockvärldens framtidsröst Lily Luna.